113

Sömnen har inte hittat mig, men det har tankarna.
Jag saknar min finaste, och han snurrar runt, runt i mitt huvud.
Jag har inte pratat med honom på två dagar, men han skickar söta sms.
Det är alltid något.

Det är så mysigt att höra regnet utanför fönstret.
Jag skulle så gärna vilja ta en promenad i regnet, hand i hand med dig.
Men det går inte.

Jag kom att tänka på en sak.
Hur skrämmande det är vad sorgen faktiskt kan göra med en människa.
Farmor har krympt. Och blivit gråhårig. Och smal.
Innan olyckan fanns inte en antydan till grått hår på hennes huvud.
Nu har hon blivit alldeles grå.
Hon såg så liten och ynklig ut idag på begravningen, och jag tyckte så synd om henne.
Just i det ögonblicket kände jag hur mycket jag faktiskt älskar henne, min fina lilla farmor.
Hur mycket jag faktiskt älskar mina närmaste släktingar över huvud taget.
Jag vill bli bättre på att uppskatta dem, för det har inte varit min starkaste sida.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0