114
Nej hörni, nu är det dags att försöka sova.
Puss ♥
Puss ♥
113
Sömnen har inte hittat mig, men det har tankarna.
Jag saknar min finaste, och han snurrar runt, runt i mitt huvud.
Jag har inte pratat med honom på två dagar, men han skickar söta sms.
Det är alltid något.
Det är så mysigt att höra regnet utanför fönstret.
Jag skulle så gärna vilja ta en promenad i regnet, hand i hand med dig.
Men det går inte.
Jag kom att tänka på en sak.
Hur skrämmande det är vad sorgen faktiskt kan göra med en människa.
Farmor har krympt. Och blivit gråhårig. Och smal.
Innan olyckan fanns inte en antydan till grått hår på hennes huvud.
Nu har hon blivit alldeles grå.
Hon såg så liten och ynklig ut idag på begravningen, och jag tyckte så synd om henne.
Just i det ögonblicket kände jag hur mycket jag faktiskt älskar henne, min fina lilla farmor.
Hur mycket jag faktiskt älskar mina närmaste släktingar över huvud taget.
Jag vill bli bättre på att uppskatta dem, för det har inte varit min starkaste sida.
Jag saknar min finaste, och han snurrar runt, runt i mitt huvud.
Jag har inte pratat med honom på två dagar, men han skickar söta sms.
Det är alltid något.
Det är så mysigt att höra regnet utanför fönstret.
Jag skulle så gärna vilja ta en promenad i regnet, hand i hand med dig.
Men det går inte.
Jag kom att tänka på en sak.
Hur skrämmande det är vad sorgen faktiskt kan göra med en människa.
Farmor har krympt. Och blivit gråhårig. Och smal.
Innan olyckan fanns inte en antydan till grått hår på hennes huvud.
Nu har hon blivit alldeles grå.
Hon såg så liten och ynklig ut idag på begravningen, och jag tyckte så synd om henne.
Just i det ögonblicket kände jag hur mycket jag faktiskt älskar henne, min fina lilla farmor.
Hur mycket jag faktiskt älskar mina närmaste släktingar över huvud taget.
Jag vill bli bättre på att uppskatta dem, för det har inte varit min starkaste sida.
112
Klockan är snart tre och jag borde verkligen sova.
Det regnar, jag hör hur det slår mot rutan.
Så många tankar i mitt huvud, som snurrar runt, runt.
Ingen att dela dem med.
Jag känner mig så isolerad när jag är här.
Inte för att jag har någonting emot att umgås med släkten, men.
Att få kontakt med er där hemma, det vore skönt.
Begravningen idag var jobbig, jag tycker inte om begravningar.
Men vem gör det, egentligen?
När prästen stog där framme och pratade om hur gud torkade våra tårar.
Då kände jag ingenting annat än att kristendomen inte är min grej.
Allt det hon sa kändes så oäkta på något vis.
Som att det inte alls är så, att det bara är något dumt påhitt.
Jag är inte kristen.
Då kom jag att tänka på när jag ska begravas, någon gång i framtiden.
Jag vill inte ha min begravning i kyrkan. Finns det ens några alternativ?
Hela släkten var samlad, och då uppstår alltid samma problem.
När en helt okänd människa kommer fram och säger saker i stil med "Är det Lisemarie? Jag tyckte att jag kände igen dig. Sist jag såg dig var du så hääär liten! *Visar med händerna*"
Och jag har absolut ingen aning om vem människan är, för dom har inte en tanke på att presentera sig.
Att träffa släkten är dock trevligt ändå, men på en begravning är det väl inte fullt lika trevligt.
Skönt att man har varandra är det förstås, för hade man varit helt ensam med sorgen hade det blivit så mycket svårare.
Det regnar, jag hör hur det slår mot rutan.
Så många tankar i mitt huvud, som snurrar runt, runt.
Ingen att dela dem med.
Jag känner mig så isolerad när jag är här.
Inte för att jag har någonting emot att umgås med släkten, men.
Att få kontakt med er där hemma, det vore skönt.
Begravningen idag var jobbig, jag tycker inte om begravningar.
Men vem gör det, egentligen?
När prästen stog där framme och pratade om hur gud torkade våra tårar.
Då kände jag ingenting annat än att kristendomen inte är min grej.
Allt det hon sa kändes så oäkta på något vis.
Som att det inte alls är så, att det bara är något dumt påhitt.
Jag är inte kristen.
Då kom jag att tänka på när jag ska begravas, någon gång i framtiden.
Jag vill inte ha min begravning i kyrkan. Finns det ens några alternativ?
Hela släkten var samlad, och då uppstår alltid samma problem.
När en helt okänd människa kommer fram och säger saker i stil med "Är det Lisemarie? Jag tyckte att jag kände igen dig. Sist jag såg dig var du så hääär liten! *Visar med händerna*"
Och jag har absolut ingen aning om vem människan är, för dom har inte en tanke på att presentera sig.
Att träffa släkten är dock trevligt ändå, men på en begravning är det väl inte fullt lika trevligt.
Skönt att man har varandra är det förstås, för hade man varit helt ensam med sorgen hade det blivit så mycket svårare.
111
♥
110
109
Sitter hemma hos min moster i Norge och borde nog egentligen sova.
Jag vill hem, det blir så mycket mer verkligt när jag är här.
Egentligen är det kanske bra, för det går inte att skjuta undan det i all evighet.
Förr eller senare måste jag ändå inse att det är sant, att jag aldrig mer kommer få träffa honom.
Att han faktiskt är borta, på riktigt. Min älskade farfar.
Han rycktes bort från oss så plötsligt, just därför är det så ofattbart, så overkligt.
Jag vill inte tänka på det, och jag har lyckats rätt bra.
Har gjort saker mest hela tiden för att slippa tänka.
Det fungerar dock inte i längden.
Det blir begravning på fredag.
Jag har en känsla av att allting kommer rasa över mig då.
Det som inte kom ut när jag fick beskedet lär ju komma då.
Även fast det är jobbigt så måste man ju faktiskt försöka gå vidare.
Att leva vidare är ett måste.
Just därför är jag så tacksam att jag har en massa fina människor omkring mig.
Jag vill hem, det blir så mycket mer verkligt när jag är här.
Egentligen är det kanske bra, för det går inte att skjuta undan det i all evighet.
Förr eller senare måste jag ändå inse att det är sant, att jag aldrig mer kommer få träffa honom.
Att han faktiskt är borta, på riktigt. Min älskade farfar.
Han rycktes bort från oss så plötsligt, just därför är det så ofattbart, så overkligt.
Jag vill inte tänka på det, och jag har lyckats rätt bra.
Har gjort saker mest hela tiden för att slippa tänka.
Det fungerar dock inte i längden.
Det blir begravning på fredag.
Jag har en känsla av att allting kommer rasa över mig då.
Det som inte kom ut när jag fick beskedet lär ju komma då.
Även fast det är jobbigt så måste man ju faktiskt försöka gå vidare.
Att leva vidare är ett måste.
Just därför är jag så tacksam att jag har en massa fina människor omkring mig.
