Lisemaries blogg

Dock är det så skrämmande, jag blir så osäker på mig själv. Jag är bara så rädd att du ska tycka att jag är patetisk, eller konstig, eller värst av allt, inte tycka om mig så som jag tycker om dig. Okej, jag har inte kännt dig länge alls, men så starkt som jag känner nu, efter bara en helg, har jag inte kännt för någon på över ett år.  Efter allt det jobbiga som hände mellan mig och Kevin har jag trott att mina känslor varit döda, att det där mystiska pirret i magen aldrig någonsin skulle komma tillbaka, men jag hade fel. Jag är rädd, rädd för att bli sårad. Rädd för att tycka om någon, men ändå gör jag det. En sak som är skrämmande är att jag aldrig kan veta helt helt säkert vad du, (eller vem som helst egentligen) tycker. Allting handlar om att jag måste lita på vad du säger, och även fast jag vill det, så har jag alltid den där lilla rädslan någonstans långt in. Rädslan som säger att - "var försiktig nu, du borde inte tycka om honom, du vet hur det slutar, och du vet hur dåligt du mår när du blir sårad". Jag orkar inte lyssna på den där rösten mer. Nu chansar jag, och det får gå som det går. Tycker du inte om mig så som jag tycker om dig så får jag ta den smällen. Jag vet vad du har sagt, men jag har så svårt för att tolka saker. Jag vet inte om du läser det här eller inte, men egentligen så kvittar det. Jag ville bara skriva av mig. Läser du det så hoppas jag att du inte feltolkar det jag skrivit. Därför borde du nog fråga mig innan du drar några slutsatser.