33
Det är nu en vecka sen jag förstörde för mig själv. Dock tycker jag att det känns som ett år. Min tidsuppfattning kanske är en aning knasig, men den veckan som gått skulle lika gärna kunnat vara ett år. Det är så det känns i alla fall. Aptiten har i alla fall kommit tillbaka, så nu har jag återgått till mitt normala, matglada jag, haha.
Jag har inga planer för kvällen, inga planer inför morgondagen, annat än att jag ska rida. I veckan då? På måndag ska jag till Nordmaling till Stina, sen på onsdag kommer Stina hit och rider med mig. Sedan på fredag så bär det av mot Norge, där ska farfar firas, han fyller 75. Jag kan ju säga att jag inte direkt längtar.. Dock har jag inget annat val än att se glad ut och följa med.
Förutom att jag förmodligen har förstört alla mina chanser hos A så rullar livet på rätt bra. Det är klart, jag tänker ju mycket på att det är mitt fel att det blev som det blev. Jag tänker mycket på A, men.. Vad kan jag göra? Jag gissar på att jag inte kan göra särskilt mycket alls faktiskt. Jag har försökt skriva till honom och sådär, men han känns avvisande och verkar inte alls vilja prata med mig. Borde jag gå vidare och sluta tänka på honom? Borde jag ge honom lite tid, och höra av mig om några veckor? Vad ska jag göra?! Jag blir så frustrerad, och arg, på mig själv!
Förvirrad blir jag också, av många anledningar. Jag känner inte för att ta det här, jag vet ju faktiskt inte vilka som läser min blogg.
Något som jag tycker är väldigt svårt är att veta hur jag ska avsluta mina blogginlägg, jag har alltid problem med det. Så, nu får det här bli mitt avslut på det här inlägget.
Jag har inga planer för kvällen, inga planer inför morgondagen, annat än att jag ska rida. I veckan då? På måndag ska jag till Nordmaling till Stina, sen på onsdag kommer Stina hit och rider med mig. Sedan på fredag så bär det av mot Norge, där ska farfar firas, han fyller 75. Jag kan ju säga att jag inte direkt längtar.. Dock har jag inget annat val än att se glad ut och följa med.
Förutom att jag förmodligen har förstört alla mina chanser hos A så rullar livet på rätt bra. Det är klart, jag tänker ju mycket på att det är mitt fel att det blev som det blev. Jag tänker mycket på A, men.. Vad kan jag göra? Jag gissar på att jag inte kan göra särskilt mycket alls faktiskt. Jag har försökt skriva till honom och sådär, men han känns avvisande och verkar inte alls vilja prata med mig. Borde jag gå vidare och sluta tänka på honom? Borde jag ge honom lite tid, och höra av mig om några veckor? Vad ska jag göra?! Jag blir så frustrerad, och arg, på mig själv!
Förvirrad blir jag också, av många anledningar. Jag känner inte för att ta det här, jag vet ju faktiskt inte vilka som läser min blogg.
Något som jag tycker är väldigt svårt är att veta hur jag ska avsluta mina blogginlägg, jag har alltid problem med det. Så, nu får det här bli mitt avslut på det här inlägget.
Kommentarer
Trackback
