112

Klockan är snart tre och jag borde verkligen sova.
Det regnar, jag hör hur det slår mot rutan.
Så många tankar i mitt huvud, som snurrar runt, runt.
Ingen att dela dem med.
Jag känner mig så isolerad när jag är här.
Inte för att jag har någonting emot att umgås med släkten, men.
Att få kontakt med er där hemma, det vore skönt.

Begravningen idag var jobbig, jag tycker inte om begravningar.
Men vem gör det, egentligen?
När prästen stog där framme och pratade om hur gud torkade våra tårar.
Då kände jag ingenting annat än att kristendomen inte är min grej.
Allt det hon sa kändes så oäkta på något vis.
Som att det inte alls är så, att det bara är något dumt påhitt.
Jag är inte kristen.
Då kom jag att tänka på när jag ska begravas, någon gång i framtiden.
Jag vill inte ha min begravning i kyrkan. Finns det ens några alternativ?

Hela släkten var samlad, och då uppstår alltid samma problem.
När en helt okänd människa kommer fram och säger saker i stil med "Är det Lisemarie? Jag tyckte att jag kände igen dig. Sist jag såg dig var du så hääär liten! *Visar med händerna*"
Och jag har absolut ingen aning om vem människan är, för dom har inte en tanke på att presentera sig.
Att träffa släkten är dock trevligt ändå, men på en begravning är det väl inte fullt lika trevligt.
Skönt att man har varandra är det förstås, för hade man varit helt ensam med sorgen hade det blivit så mycket svårare.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0